Mina favoriter / snabblänkar

Berggrunden


Den kaledoniska fjällkedjan, bildades genom veckningsrörelser i jordskorpan för drygt 400 miljoner år sedan. Det allra mesta av den ursprungligen mycket mäktiga bergskedjan har vittrat bort och det som återstår kan sägas bestå av dess rötter, för att nu låna ett uttryck från växtriket. Fjällens olika bergarter har av geologer (Stefan Claesson och Bengt Lindqvist, Härjedalsfjällen - en importvara västerifrån, Härjedalsfjälls förlag, årg.1980) beskrivits som en trave skrynkliga pannkakor, som skjutits upp över varandra västerifrån. Man talar om skollor; exempelvis Vemdalsskollan, Hedeskollan, Tännäs ögongnejsskollan o.s.v. Ur den sistnämnda härleds Härjedalens landskapssten, kallad Tännäs ögongnejs, som känns igen på sina äggformade, skära, ögon av fältspat, inlagrade i en blyertsgrå grundmassa. Överst i pannkakstraven och längst åt nordväst ligger Helagsskollan med sitt innehåll av kalkförande bergarter.

Växtlivet


kännetecknas av stor artrikedom, som i grova drag styrs av berggrunden och dess varierande mineralinnehåll. Växternas antal blir därför störst i nordväst, eftersom där finns kalk i berg- och jordarter. Välkända blomfjäll är Hamrafjället, Mittåkläppen och Torkilstöten. Men även i Råndalstrakten, sydväst om Sonfjället, finns kalkförande stråk, där för övrigt en av Härjedalens fåtaliga växtplatser för guckusko återfinns. En tämligen unik egenskap för landskapet är det utpräglade mötet mellan typiskt sydliga och typiskt nordliga arter. Purpurgentianans enda växtplats i Sverige finns inom Härjedalens gränser och den upptäcktes av Karin Hansson i Fjällnäs så sent som 1972 i ett stenigt område en god bit norr om sjön Malmagen.

Djurlivet


kan också utan minsta tvekan kallas artrikt, vilket gäller både däggdjur och fåglar. En del insektsberoende fågelarter, såsom svalor, har minskat i individantal under senare år, något som sannolikt är en följd av att fäbodvallarna inte längre brukas som förut och att jordbruk lagts ner. Det finns också exempel på fågelarter som ökat i antal, grönfinken tillhör dem. På samma sätt som i växtriket överlappar häckningsområdena för typiskt sydliga fågelarter de naturliga häckningsområdena för arter med klart nordlig prägel. Motsvarande överlappning finns när det gäller däggdjur, något som bidrar till ökad artrikedom.

Miljön


är som överallt i fjällvärlden mycket störningskänslig, något som följer av naturens utsatthet. Endast ett fåtal växt- och djurarter uthärdar att leva på de extremaste ställena. Mineralinnehållet i berget, höjden över havet och solinstrålningen har alltid en avgörande betydelse för livet på marken och i vattnen. Sydsidorna är därför som regel bördigare än de sidor som vätter mot norr. Mossor och lavar spelar en mycket stor roll för jordbildningen i fjällen. Det är dessa båda växtgrupper som också är de mest störningskänsliga, oavsett vad störningen består av. Fjällnaturen bör därför brukas med stor försiktighet.
Sidan publicerades 2008-09-26 av Belinda Gundersen
Härjedalens kommun   Medborgarhuset, 842 80 Sveg   Telefon: 0680-161 00